Något att komma ihåg

Type traits..

http://cpp.sh/7sjzz

Dålig bloggare!!

Sämst i klassen!

Ja, Jag erkänner jag är en urusel bloggare!
och jag är rädd att jag inte blir mycket bättre framöver heller, men uppenbarligen ger jag inte upp.
Men jag måste väl göra något med min nya dator?!?

Nå, över till något mer intressant.
Jag läste mitt förra inlägg och noterade att:

• Jag springer fortfarande knappt några intervaller.
• Jag är en kass simmare
• Jag snusar...(började igen)
• Jag går fortfarande på sjukgymnastik
• Jag har blivit pappa igen, till en liten dotter (som numera är 6 månader)

Som sagt inte så mycket har förändrats på nästan ett år. Varför skriver jag då?
Inte fan vet jag, kanske mina barn kan läsa det här när jag själv har gått och blivit senil, för om sanningen skall fram är jag inte säker på att jag vill att folk ska läsa skiten. Har nog med min prestationsångest att göra. För den är faktiskt total.

Sammanfattning av 2014

Jag sprang bra enligt mig själv, jag gjorde framsteg, men framförallt gjorde jag framsteg i simmningen. Löpningen gick också realtivt bra, jag tog några rejäla kliv framåt t.ex

• Gbg Halvmarathon 1:27:55
• 10 000 m - 39:10
• Öloppet 6:e plats

Förövrigt så var jag ganska sparsam med mitt tävlande, tror det berodde mest på att jag hade ont i hälsenan, och ville inte ge den för mycket stryk. Men i hopp om att göra mitt första triathlon så anmälde jag mig till Tjörn samt att jag var anmäld till AXA fjällmaraton och sist men inte minst iår skulle jag ta silvermedaljen på Lidingöloppet. Nåja, allt det krashade tillsammans med mig och min cykel på väg till träningen 1 vecka innan min dotter föddes och i närheten av AXA. Det medförde ett nyckelbensfraktur vilket krasade alla förhoppningar om några vidare lopp under 2014.

Det tog 3,5 veckor med vila innan jag kom ut för någon slags löpning, om det ens kallas så när man springer med mitella. Några ytterligare veckor så började allt rätta till sig, och lagom till Lidingöloppet så kunde jag faktiskt springa, men någon form var inte och tänka på, så det var bara och börja vintersäsongen lite i förtid, nu hade jag ju faktiskt vilat :D.

Sagt och gjort, jag startade min vintersäsong med att göra en plan, eftersom tiden för träning hade begränsats avsevärt med 2 barn, så tog jag beslutet att inte göra speciellt mycket träning med klubben utan försöka springa till och från jobbet, och dom dagar som jag inte kände mig fit kunde jag cykla. Min plan var att springa/cykla från Delsjön till jobbet (Lundby) och tillbaka samma dag, cyklingen var ju inte direkt någon problem utan det blev någon slags vila, och sa kroppen ifrån så kunde jag avbryta och ta spårvagn dom sista km. Jag hade en känsla/hopp om att kroppen skulle  reagera positivt till att få lite mer km och kanske mot våren försöka öka farten i alla fall någon av vägarna (till från jobbet). 

Här kommer en liten film om min väg. Jag har ändrat vägen lite eftersom andra trafikanter utgör en alldeles för stor fara för mig.

Jag ville också försöka få mina långpass till att vara lite längre, men det var en mental spärr. Jag har känt mig trött och sliten efter 22 km, att då försöka öka kändes inte helt lätt, men tanken på att göra Stockholm maraton har funnits där, och en dag tog jag mig beslutet att göra det. Så det blir premiär för maraton kommer snart. Jag passade också på att anmäla mig till Sandsjöbacka 2015.

2015 - Så här långt

Jag fortsatte min plan med att köra till och från jobbet med både cykling och löpning, det blev ca 2-3 pass löpning och resterande blev cykling (även på vinterns halaste dag, då kunde jag nog lika gärna tagit bilen). Men bristen på att veta hur man låg till blev rätt frustrerande, förut har man alltid haft någon att jämföra med, nu var jag ensam, och det är inte alltid kul att ställa bilen vid delsjön och knata ut i ett regnigt snöblask efter alldeles för lite sömn. Löpningen blir inte jättekul när man gjort rundan 10 ggr, man vet precis var det kommer, och var det kommer vara jobbigt osv, och sedan försöka få fart på benen när allt känns tungt var en mentalplåga. Hemvägen brukar alltid gå lite lättare (och snabbare), men den slutar med världens brantaste backe (Saab Space), och titt som tätt så tog jag tillflykten till korsvägen för att ta mig till Delsjön mha buss. JA! Lat! Men testa själv då! Jag är ju för fan inte mer än människa, efter sprungit 11 km till jobbet och sedan jobbat för att ta på sig gamla sunkiga kläder för att kliva ut i ett kompakt svart mörker och där man vet att sista 2 km är ett helvete, då är det lätt att ta tillflykten till korsvägen och värmen i bussen. Men jag gjorde också mina löpningar hela vägen, och stolt som en tupp med mjölksyra brinnande i benen och puls långt över tröskeln kom jag fram till bilen för att kunna åka hem och vara med mina barn. Långpassen gjorde jag dock oftast med klubbkompisarna på söndagarna. Tillslut anmälde jag mig till sandsjöbacka, kändes som en bra värdemätare. Men vad jag fick lida!!! 

Sandsjöbacka 2015 - Ett lerhav som aldrig ville ta slut

Sandsjöbacka blev som sagt en upplevelse som jag sent kommer glömma, inte för att man glömmer speciellt många lopp. Men detta lopp hade en liten speciell tvist. Det är första gången som jag totalt gått in i väggen. Jag var så fruktansvärt trött när jag kom i mål att det var knappt jag orkade ta mig över mållinjen.

Det hela började med att jag ställt klockan på ringning för att kunna ta mig till bussen till Gbg, för att sedan ta tåget vidare till Kungsbacka. Men det var också där något gick snett, för klockan ringde inte och jag missade bussen, stress, jag rusade upp från sängen hann kanske få i mig något, fick tag i en klubbkompis som lovade plocka upp mig om jag parkerade bilen vid målet. Rally körning till Slottskogsvallen (inte så många ute på en lördag morgon kl "riktigt jävla tidigt". Allt gick snett, väl parkerad fungerade inte appen för parkeringen. Som tur var så lyckades en klubbkompis fixa det. Som frukost slukade jag blåbärssoppa på vägen, men stressen gick inte ur kroppen förrän starten hade gått.
De första km är snabba på väg, jag gled med Thor som jag visste skulle göra bra i från sig, det gör han alltid!! Lite häftig upplevelse att springa bland massa pannlampor. Efter att vägen övergått till grusväg som så småningom mynnade ut i en stig så blev det genast tuffare. Den första km på stigen gav snabbt en indikation på hur det här loppet skulle se ut. LERA! och det i mängder. Förra gången jag sprang detta lopp var det fruset ute, och stigen var relativt hård. Nu var det ren lera till knäna i vissa partier. Jag sprang ifrån Thor, kom ikapp Karin, sprang ifrån henne. Allt rullade på, km efter km slet jag mig fram i leran. Jag började känna av en viss inverkan på den tuffa terrängen efter ca 2 mil, men ignorerade det mesta. Det skulle jag inte gjort. Mjölksyran byggdes sakta men säkert upp i kroppen, och energin började sina lite snabbare än vad jag tänkt mig. Vid 30 km, var jag sliten, Karin kom ikapp mig med lätta steg, men det fanns ingen kraft kvar som kunde få mig att följa henne. Det roliga var att jag sprang runt en krök, och där står Karin med röva i vädret, en jäkligt lustig syn. Det visade sig att hon fått en sten i skon som skavde. Men hon sprang om mig igen utan några som helst problem. Vid 33 km fanns där sista påfyllningen, kände mig inte alls pigg. Men 11 Km borde ju inte vara allt för svårt att klara.

 Men här gjorde jag en felberäkning. Mina ben var helt slut, energin i kroppen gick på reserv, hjärnan skrek SLUTA spring. Jag gick tillsammans med ett gäng, men även om det var nerför så var kroppen helt slut. Vid ~35 km springer Thor om mig, nu tyckte jag synd om mig själv. Jag fick gå, mådde dåligt och kroppen ville bara lägga sig ner. Jag var beredd att bryta, men envisheten gjorde att jag iaf tog mig framåt, men det var knappt styr fart. Varje gång jag satte ner foten i leran så var det knappt att jag orkade lyfta upp den. Jag var slutkörd, de sista milen är som sagt ett litet töcken där fragment blandas med andra fragment. När jag väl kom in i Slottskogen så tvingade jag mig själv till att öka farten till max, lyckade titta på klockan och notera farten 6 min/km..Ehhh...Nu är jag riktigt illa ute. Jag tar mig över sista knixen som dom lagt in mha händer, i princip klättrande på alla fyra. Tar mig i mål och rasar ihop, vaderna krampar, kroppen totalt slut, jag mår piss. Anders Ö hjälper mig till fuktionärstältet där jag får i mig lite soppa och köper en Cola, då kommer frossan. Det här var det värsta jag gjort. Har aldrig tagit slut till den milda grad att jag tar mig fram i en dimma. Men jag tog mig i mål!!! Dock förlorade jag oerhört mycket tid på den sista milen. Men man lär sig förhoppningsvis.

Pers på pers

Det har gått en tid sedan jag skrev något i den här. Därför gör jag en liten rekapitulation, jag har fortfarande ont i hälsenan. Jag går på sjukgymnastik. Jag springer inte intervaller. jag har slutat snusa, även om jag ibland är sugen så det räcker för 2.Jag simmar hyfsat, även om det klart finns förbättringspotential där :)...

 Vårtävling 32 Km

20

Carl Olsen

1972

Solvikingarna

2:21:37

178

Vilket ger 4:25 tempo, faktiskt ganska nöjd med det resultatet.

framförallt så höll jag 4:25 samtliga 4 varven..

Kungsbackaloppet (halvmaraton)

Blev också avklarat den här våren. En strålande dag, inte ett moln på himmeln och shorts väder, precis alla dom parametrar som gör att jag springer dåligt. Men jag gav det en chans, sprang så gott jag kunde, trots värme och ömmande hälsena och långa stunder ganska ensamt på banan. denna gång var ju faktiskt lilleman på plats och hejade på också! Vilket är väldigt uppskattat, kanske speciellt ikväll eftersom jag saknar min familj, dom varit uppe i Skellefteå under några dagar. Vilket gjort att KM 10 000 jag passat på och träna och tävla så gott jag kunnat under helgen ;).. Tillbaka till Kungsbackaloppet, jag hade väl kanske hoppats på att komma ner på 1:26-1:27, men det fanns inte där, alldeles för trött och framförallt varm. Så jag trampade in på 1:29:00, exakt 00 också :(...Hade det varit 1 sekund snabbare så hade jag ju haft 1:28:59 men rätt ska vara rätt, 1:29:00...Men är inte för missnöjd med det, framförallt så höll kroppen ihop och det är mitt näst bästa resultat på halvmaraton. Så nu hoppas vi att Gbg varvet går lite bättre i år.

 Förhoppningsen för Gbg varvet är ju att springa in på 1:28, men vi får se, just nu smärtar den andra foten också, dock inte hälsenan utan ovanpå eller snarare insidan av foten..

KM 10 000 

Pers 39:10!! Bra lopp med bra förutsättningar, alltid lite svårt att springa 25 varv, speciellt när en av löparna var sprang in på 30:3?, vilket gjorde att man blev varvad i princip hela tiden!! Men jag är nöjd sprang ju trots allt 30 sekunder bättre än mitt förra pers (39:42)...Inga bilder ännu, när jag fått tag i några så uppdaterar jag. Det tråkiga är att Henrik just nu är grymt duktig, medan jag bara gör små förbättringar..Men det kanske lossnar, så småningom. 

Kungälvsrundan

Idag cyklade jag kungälvsrundan på 10,6 mil, det regnade och det var för jävligt, men jag gjorde helt klart mitt bästa lopp någonsin på cykel. Jag o Nicke  startade ganska lugnt, vågade inte hänga med förstaklungan vilka for iväg med en helvetes hastighet! Så vi låg ändå och körde på ganska bra, så vi hamnade i nästa klunga, fullt med tjejer från något team..I vilket fall så låg vi med där 2 mil, tills vi kom i en uppförsbacke då både jag och nicke tröttnade på att det gick så j-a sakta uppför. Det kändes som dom stannade uppför, för att sedan köra på på rakorna och nerför. I vilket fall drog vi iväg..Kanske inte helt genomtänkt, med tanke på att klungan bakom innehöll si sådär 30 pers, och vi var 2... I vilket fall så höll vi undan och kom o i fatt en annan Snubbe, som hakade på oss. Nu var vi 3. Men fortfarande så kunde jag se den stora klungan bakom oss, ett tag så närmade dom oss också, då funderade jag starkt på om vår  utbrytning verkligen var speciellt smart.

Sedan kom vi i fatt en galen spanjor, som jag tror måste haft något fel i huvudet. Helt plötsligt kunde han gapa och skrika massa spanska ord??...Sedan körde han värsta rycken och drog iväg, för att bli upphämtad några minuter senare, vet inte, men det verkade inte vara någon lysande taktiker den där killen.  Fyra pers, men klungan fortfarande ganska nära, jag hade fortfarande tvivel om att detta skulle hålla, speciellt när det var tungt och 6 mil kvar :)... Då lyckades vi hämta in 2 pers till som hade trillat av från första klungan :)..Man kan säga att den klungan skördade sina offer... Men nu började vi bli starka nog att dra i från den stora klungan bakom, och ytterligare några personer hängde på, så helt plötsligt var vi en ganska stor grupp, men vi tappade några på vägen också, så vi var väl si sådär 7-8 pers i genomsnitt. Så fort det var platt så låg vi runt 36-41 km/h, alltså riktig jävla hårdkörning. Uppför gick väl inte riktigt så fort...När sedan Nicke sa att det var bara 1 mil kvar, så kan jag bara säga att jag var jävligt trött och räkna km var definitivt inte min starka sida...10,6 mil är inte 10 mil och 600 m...Bara så ni vet...Men jag försökte övertyga Nicke om detta..Utan framgång...

Men inget gott som inte har något ont med sig, en eker verkar gått sönder på min cykel :(...

Crash

Så var det dax igen.. Hälsenan gav upp och  nu tar jag mig knappt fram i styr fart. Nåja, säsongen är i princip slut. Man kan konstatera att denna säsongen gick åt helvete! Nya tag nästa..

Rödbetjuice Laddning

Jo, jag sprang det i år igen. Denna gång hade jag satt upp som mål att jag skulle klara av silvermedaljen (man ska klara Lidingös 30 km under 2:15 ), i år startade jag i grupp 1c så allt jag behövde göra va att springa sedan skulle det va bärgat. Men teori är en sak, praktik är uppenbarligen en annan. Startskottet gick och alla rusade som sig bör, när det smalnade av blev det stopp likt en dåligt dimensionerat avloppsrör, det var bomstopp. Men för inte gå händelserna i förväg så veckan innan startskottet så lyckades lille-man dra hem en fet cocktail av diverse virus och baciller, vilket medförde 1,5 veckor utan träning och inmundigande av diverse skumma internet kurer vilket inget hjälpte. Jag blev stilla sittande och allmänt hängig. Men lagom sisådär 2 dagar innan loppet så frisknade jag äntligen till. Men formen fanns inte där, eller om det fanns en form så hade jag ingen aning om den, kunde ju inte träna. Tillbaka till kurvan, allt stod still folk stod med armarna upp i vädret för att visa att här var det stopp. Där stod jag som ett fån! Tillslut släppte det, men helt omöjligt att ta sig förbi någon eller få någon slags rytm. Jag hade satt upp lite mål för hur jag skulle genomföra själva loppet, och faktum var att jag på något sätt lyckats hålla rätt tempo trots den något kaotiska starten. Men det varade sisådär 20 km, sedan började benen stumna.  Vid Aborrbacken (25Km), blev allting väldigt uppenbart, jag kommer inte fixa det. Jag var trött och kände en början till kramp i vänster baksida, vilket fortsatte med krampkänning i båda vaderna när det var 3 km kvar. Jag var helt tröttkörd,slut och missnöjd sprang jag in på en tid 2:19:12 vilket iofs var pers med ca 20 sekunder. Men det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Så det blir tillbaka till träningen och nästa år göra rätt ;)

Just det rödbetsjuice...Den började tas 3 dagar innan loppet, varvid den sista halvlitern sveptes ca 2 timmar innan start. Resultat: Om den nu hjälpte så måste jag vara i värre form än vad jag trott. Så Nä! det var ingen hit. Kanske ska prova den igen någon gång, men jag tror inte det, blev inte direkt imponerad om jag säger så. Dock hade jag inga problem med den som vissa andra har haft med magen, dock har aldrig min mage varit ett stort problem förutom när vi skulle flyga i Indien. Men det är en annan något skiten historia.

Risveden Terräng

Ingen Underbar känsla här!

Då var den där jävla Risveden terräng gjord! Tanken var att det skulle bli något slags genrep inför Lidingöloppet, istället blev det en väckarklocka att mitt mål med silvermedalj kommer vara mer en bedrift om jag lyckas.

Världens bästa supporter! Något att vara glad över!

Vad kan jag säga...Det gjorde ont på alla sätt och vis!
Första 4 km gick väl hyfsat hängde med Thor,Marcus W och Patrik J,Fredrik P  och David Cooper. Det gick runt 4 tempo, så allt kändes bra. Vid 5 så släppte jag Thor och Marcus lite, mest för att jag var lite rädd att tempot skulle ta ut sin rätt i skogen och jag vet att dom är starka, men hade Patrik J under uppsikt Fredrik P och David var bredvid mig. Sedan gav vi oss iväg in i skogen, jag låg precis bakom David, och Fredrik låg någonstans i bakhasorna. 

Sedan kom väggen!

o Fy FAN! vilken jävla backe, det var ju knappt jag orkade ta mig upp för den gående!! Men positionerna var detsamma, David före mig som var före Fredrik, kan varit några mellan mig och Fredrik, kollade som sagt inte bakåt. Sedan ringlade sig stigen fram över stock och sten, och helt allvarligt, jag brukar vara ok på stigar, men kroppen va inte helt 100. Jag var helt enkelt lite trött , men jag vägrade släppa David, så jag slet vidare, men det gick liksom inte lätt, många mörka tankar..Men jag vägrade släppa honom. Men allt eftersom tiden gick så märkte jag att varje gång vi kom i en uppförsbacke så kändes det som jag kunde köra om utan problem. Så ungefär vid halvvägs så drog jag om, i en nedförsbacke?? nåja, kan väl erkänna att kanske utmanade ödet lite väl mycket när jag slängde mig nerför en brant.  Ville inte använda benen för att bromsa, dom hade nog med saker att göra med att hålla farten uppe. Väl om honom, så gick det en bit sedan övertog han ledningen igen, och så höll det på ett tag. Men tillslut verkade jag fått något slags grepp, och nu hade vi några framför oss som vi hade kommit ifatt. I en djärv satsning att komma före dessa på stigen för att vinna lite position och tid så gjorde jag ytterligare en lite dumdristigt försök att springa om i en nedförsbacke. Vilket givetvis resulterade i att jag

Trampade Snett!

Foten vek sig in under mig och en blixtrande smärta sköt upp i underbenet. Men jag kom om! jag hoppade några steg på den fot som inte gjorde ont, satte ner foten igen och fortsatte springa med resultatet att det fortfarande strålade upp i benet.  Det gick 20 m, med hjärnan på högvarv tankarna bara fräste runt i huvudet. Hade jag skadat mig? Hur skulle det gå med Lidingöloppet? Hur är jag funtad osv. Tillslut blev jag så rädd att jag tog steget ut från stigen och satte mig ner, knöt upp min sko och började känna hur det var fatt egentligen, jag såg David springa om mig och tätt bakom kom fredrik. En funktionär kom ner springande, och undrade om jag ville åka 4 hjuling tillbaka, han hade sett mig trampa snett. Jag satt där och tänkte "Fan, det här var inte bra, jag kan bara inte bryta när jag kommit så här långt." Jag satte på mig skon igen, ställde mig lite på foten, det kändes sådär men det gick att stödja på den så jag sa till funktionären att jag gör ett försök, och att det borde nog fungera.

Det hade strömmat förbi löpare under tiden jag suttit på min lilla fläck och masserat min fot, det kändes som jag var sist i hela Risveden innan jag väl kom upp på fötter och tog mina första staplande steg. Det gjorde ont, men det var hanterligt. Så jag sprang, kontrollerat men dock. Allt kändes nu bara ännu tyngre, jag tog in på lite folk, men det var faktiskt knappt. Det gick helt enkelt inte smidigt, och kroppen var tung. Efter en stund kom vi ut på någon grusväg. Då helt plötsligt får jag se Fredrik springande in i skogen där uppenbarligen inte tävlingen går , hans 

Mage verkar ha kraschat.

Så vi tog följe, jag berättade att jag gett upp mer eller mindre att det här går riktigt dåligt. Men han ökade takten lite, vilket kanske var bra för mig, jag kanske behövde komma upp lite ur min dvala, när vi sedan hade ca 2 km kvar så började jag faktiskt se en liten ljusning. Det gick svagt neråt och jag ökade hastigheten ganska markant, minns jag tittade på klockan och såg 4 min tempo. Nu sprang jag förbi ett flöde av löpare, jag hörde att Fredrik hakade på, vi närmade oss mål området, helt plötsligt dyker det upp någon som springer om mig, triathlon freak, med hela kittet på. Va fan, jag hakar på. Han hade kanske 5-7 m på mig men nu kommer dom sista backarna, jag springer ikapp och om utan problem. Han skrattar till och peppar mig lite med någon snabb kommentar som typ "bra jobbat". Jag ser att hela backen är full av löpare som är sega och slitna, jag är det inte. Jag ökar plockar väl ytterligare 4-5 per på vägen. Kommer upp på krönet och ser upploppet, 2 personer framför mig, den första är jag ikapp snabbt, den andra ökar lite när han ser mig. Så jag tänkte först ge upp, men sedan så flög djävulen i mig, jag slutade med en spurt som fick det att ringa i öronen, jag hörde hur publiken tjoade. Han var inte beredd på de upploppet, och jag tog honom på de sista 2 m.

Slutsummering

Jag är riktigt dålig form, vet inte hur mycket man kan eller hur man ska ändra på det tills Lidingöloppet. Jag har 2 v på mig att hitta ett recept..Det var en tung upplevelse, det gjorde nog mest ont i själen att veta att man lagt ner oändligt mycket träningstid, och just nu känner jag mig sämre än någonsin. Men nu gäller det vara smart, nu måste jag släppa på träningen ett tag, och hoppas kroppen kommer tillbaka med fullstyrka. Vi får se med andra ord. Det finns en liten detalj till och det är att jag varit förkyld under de senaste 2 veckorna snor och ont i huvudet har avlöst varandra, har tränat ändå fast inte när jag haft ont i halsen. Men det är kan man säga helt över nu, visst lite täppt näsa har jag men behöver inte nässpray längre. Men frågan är om kroppen har helt återhämtat sig. Jag hoppas på det..

Segdragen sena

Då var det slut på det roliga igen. Efter kvänum midnattslopp, som jag blev riktigt nöjd med, så gav hälsenan upp. Efter ett besök hos ortopeden så fick jag Domen. Inga mer lopp och inga intervaller på ett tag. Så bara att bita ihop och börja om! Men jag ger inte upp Lidingöloppet är fortfarande målet. Det blir dock lite tuffare att nå målet på sub 2:15. Men jag gör ett försök iaf!  Mer om allt som varit lite senare, nu vilar jag på min första semester dag..